Årets festival pågår måndag 27 juli – lördag 1 augusti 2026.
Det finns stunder när något varmt tas ut ur ugnen och man, redan innan man smakar, förstår vad det betyder. En plåt lasagne som bubblar och sakta sätter sig efter de sista minuterna i värmen har just den effekten. Den bär på något bekant, något generöst, något som stillsamt säger: det här är gjort för att delas.
På ett sätt är den känslan inte så långt ifrån vad Stockholm blir under Pride.
För bortom färgerna, musiken och firandet finns något djupare som lägger sig över staden under den veckan, något som känns mindre som ett evenemang och mer som en förändring i stämningen, där människor syns lite tydligare, hörs lite mer öppet och välkomnas utan att behöva förklara sig.
På Lasagnariet tänker vi sällan i termer av kampanjer eller specialutgåvor. Vi fokuserar på hemlagad mat, lagad från grunden, med omsorg, och serverad utan onödigt brus. Men när Prideveckan återvänder och Stockholm fylls av färg igen, är det svårt att inte ställa en enkel fråga.
Kan en lasagne spegla samma känsla?
Idén började nästan som ett skämt i köket, någonstans mellan nyfikenhet och sena eftermiddagstester, när någon föreslog att vi skulle bygga en lasagne inte utifrån tradition, utan utifrån färg.
En lasagne med lager av röda tomater, orange paprika, gul zucchini, grön mangold, blå spirulinapasta och lila kål är kanske inte din nonnas version… men det kan mycket väl vara det mest glädjefyllda som kommer ut ur ugnen i sommar. För varje lager betyder något. Rött för liv. Orange för läkande. Gult för solljus. Grönt för natur. Blått för lugn. Lila för själ.
Den var inte perfekt, och det var aldrig tanken. Först fick den oss att skratta, men sedan fick den oss att stanna upp, eftersom den påminde oss om något enkelt: mat, precis som människor, behöver inte passa in i snäva ramar för att vara meningsfull.
Och kanske är lasagne en av de få rätter som klarar att bära just den idén.
För den har alltid handlat om lager. Om olika delar som får existera tillsammans utan att förlora sin egen identitet. Om en struktur som inte utesluter, utan håller ihop.
I det perspektivet blir det plötsligt ganska självklart.
Inkludering, för oss, är inget som hör hemma i rubriker. Det är något som sker i det tysta, i hur ett team arbetar tillsammans, i hur en plats formas och i de val som görs varje dag. Den finns i köket lika mycket som på tallriken, i övertygelsen om att människor inte ska behöva anpassa sig för att bli accepterade, utan att de ska få vara som de är.
Och där någonstans slutar regnbågslasagnen att vara bara lekfull.
Den blir en spegling.
För en tallrik, precis som en arbetsplats, kan vara begränsad eller öppen. Den kan följa fasta ramar, eller ge utrymme för variation, olikheter och uttryck att samexistera utan friktion. Vi väljer det senare.
Stockholm Pride fortsätter att växa varje år, inte bara som en fest, utan som en plats för samtal, synlighet och gemenskap, där människor från hela staden och långt utanför möts. För den som vill delta erbjuder programmet allt från parader och uppträdanden till samtal och möten som tillsammans gör veckan till något större än ett enskilt evenemang.
Du kan läsa mer här:
I köket fortsätter säsongen på sitt sätt.
Regnbågsidén har lett oss till att utforska nya riktningar inom vegetarisk mat, där vi arbetar med svenska råvaror som naturligt bär färg, textur och variation, och kombinerar dem med de italienska ingredienser som utgör grunden i det vi gör. Resultatet handlar inte om dekoration, utan om balans—smaken först, alltid.
För även det som ser lekfullt ut måste smaka rätt.
Och det är där allt möts igen.
Takeaway kan också bära mening. Det behöver inte vara anonymt eller enbart funktionellt. Det kan fortfarande vara genomtänkt, bära en intention och ge något mer än bara bekvämlighet. Oavsett om det är en snabb lunch, en måltid i parken eller något som tas med till ett sammanhang, kan det fortfarande kännas som en del av stunden.
Det är den platsen vi bygger.
Något enkelt, men inte slarvigt. Något tillgängligt, men inte tomt.
För i slutändan handlar social inkludering inte om att bli inbjuden en gång. Det handlar om att ha en plats som förblir öppen, där människor kan återvända, bidra och känna sig som en del av något utan att behöva förändra vilka de är.
Och mat, särskilt när den lagas på riktigt, kan vara en del av det.
Inte som ett statement, utan som en gest.
En påminnelse om att något har lagats med tid, med omsorg och med tanken att det ska delas.
Så kanske är en regnbågslasagne inte för mycket.
Kanske är det bara ett annat sätt att säga något som inte alltid behöver ord.
Att olikheter inte är något som ska lösas, utan något som kan få finnas.
Lager för lager.
Den här sommaren fylls Stockholm återigen av färg, och någonstans mellan musiken, rörelsen och de långa kvällarna finns det stunder av stillhet, stunder där något enkelt—en måltid, ett samtal, en gemensam plats—räcker.
Det är där vi vill vara.
Inte högre än allt annat.
Bara närvarande.
Och laga riktigt god lasagne.
Det är allt.
För livet består av lager—och färger.
