Innan svamparna fanns vattnet. Så fort vi kom fram till Gladö Kvarn möttes vi av en sjö – stilla, tyst och glittrande som en spegel mellan träden. Senare fick vi veta att det inte var vilken sjö som helst. Här hålls nämligen kräftfiske – en tradition vi tyvärr missade i år. Nästa år ska vi tajma bättre.
Svampplockning och kräftskivor är som två sidor av samma svenska sommarmynt. Den ena handlar om tystnad, lugna steg och blicken fäst vid marken. Den andra om papperslyktor, haklappar, skratt som studsar över vattnet och ljudet av röda klor som knäcks i lanternornas sken. Två helt olika världar – och ändå samma rytm av årstiden. (Läs mer om kräftfisket här).
https://gladokvarn.wordpress.com/fiske-kraftfiske/
Det finns en särskild stillhet i skogen när sommaren går mot sitt slut. Luften känns tyngre, ljuset mjukare och marken doftar av mossa, barr och fuktig jord. Det är tiden då svenskarna försvinner in i skogen med korgar i händerna och kommer tillbaka timmar senare med leriga kängor, leenden och – om lyckan är framme – en korg full av svamp. Svampsäsongen är här.
Igår åkte vi ut på tips av en svensk vän. Bara det är något speciellt. För den som någon gång frågat en svensk om svampställen vet att svaret oftast är ett vänligt leende, en svepande gest mot ”någon skog där borta”, eller tystnad. Svampställen vaktas lika hemligt som bankkoder. Just därför kändes tipset nästan magiskt – som att bli insläppt i en oskriven ritual.
Men kanske handlar det inte om hemligheter ändå. Kanske tänker de flesta: ”Kom igen, du behöver inget ställe. Svampar finns ju överallt, bara du öppnar ögonen.” Och de har rätt. När blicken väl vänjer sig vid skogens rytm inser man att det inte handlar om kartor eller dolda stigar, utan om att sakta ner och faktiskt se.
Vi stötte snart på skogens kung: Karljohan – eller porcini som italienarna säger. Vi hittade flera varianter: Boletus edulis, med sin tjocka ljusa fot, Boletus pinophilus, den röda skönheten som gärna växer vid tall, och Boletus leccinum, med sin varmare orange hatt. Namnen låter som poesi, men det som betydde något i stunden var synen av deras bruna kronor som stack upp ur mossan.
Vi plockade varsamt, skar av varje fot och lät mycelet vara kvar i jorden så att nya kunde växa. Varje fynd var en liten lyckokick – en present som legat och väntat under träden.
Efter ett tag slutade vi räkna. Korgen blev tyngre, doften av nyplockad svamp starkare. Till slut hade vi samlat runt sex kilo. Men skogen påminde oss snabbt om vem som bestämmer. Nästan en tredjedel var angripna av mask. Tillbaka fick de gå, försiktigt spridda i mossan för att åter bli en del av kretsloppet. Ingenting slösat.
Vi gick i nästan fem timmar. Någonstans på vägen kände vi oss vilse. Inte panikslaget, bara behagligt borttappade – den sortens vilse som bara uppstår när man slutar bry sig om tiden. Men ett snabbt kik på Google Maps fick oss att skratta. Vi hade inte varit mer än en kilometer från sjön. Vi hade bara gått runt, runt, som om skogen ville hålla oss kvar i sin famn.
Det finns en lärdom i det. Att plocka svamp innebär att du tittar ner hela tiden. Ögonen söker färgskiftningar i marken, hjärnan glider in i en rytm av brunt och grönt. Då är det lätt att tappa orienteringen. Därför ett litet men viktigt tips: se alltid till att mobilen har batteri. Skogen är generös men också ödmjukande. Här hittar man mat, skönhet och ro – men också en påminnelse om hur snabbt man kan tappa riktningen.
När vi till sist bar korgen tillbaka till bilen, trötta i axlarna men glada i själen, insåg vi att skogen gett oss mer än svamp. Den hade gett oss tid. Tid att gå utan brådska. Tid att vara vilse utan oro. Tid att hitta något vi inte ens visste att vi sökte.
Och kanske är det därför svampsäsongen älskas så mycket – både här i Sverige och i Italien, där samma Karljohan steks i smör, blandas med vitlök, läggs i risotto eller varvas i lasagne som får orden att sina. Det handlar inte bara om maten. Det handlar om en tradition äldre än recepten. Om att samla, bevara och dela.
För vad gör man egentligen med sex kilo svamp, även efter att man rensat bort de maskätna? Man torkar, fryser, lägger in. Man kokar såser, krämiga soppor, mustiga risotti. Och så – lasagne. Tänk en svamplasagne med len béchamel, parmesan som smälter till gyllene kanter och en touch av salvia, rosmarin och svartpeppar. Ett svensk-italiensk möte, jordigt och doftrikt, som känns som hemma på båda språken.
För oss på Lasagnariet är svampsäsongen mer än en promenad i skogen. Det är ännu ett lager i vår berättelse – om hemlagad mat, från grunden, med kärlek. En berättelse om att använda det naturen ger, med respekt, och förvandla det till något tröstande att dela.
För maten börjar inte i köket. Den börjar i jorden, i skogen, i de där ögonblicken när man tror sig vara vilse – men i själva verket är precis där man ska vara.
Livet består av lager – i skogen, i köket och på tallriken.
