September i Sverige betyder en sak: skogsgolvet börjar långsamt skifta i rött. Små, blanka lingon tittar fram ur mossan – syrliga små juveler som har varit en självklar del av den svenska matkulturen i generationer. Klassisk lingonsylt hamnar bredvid köttbullar, pannkakor, gröt – eller i en stor glasburk som räcker hela vintern. Det är den friska, syrliga kontrasten till mustig husmanskost.
För oss italienare är lingon lite av ett mysterium. De växer inte hemma i Italien, och utanför Sverige är den enda platsen vi sett dem tidigare – ja, ni gissade rätt – på IKEA-restaurangen. En sked röd sylt bredvid köttbullar kändes lika exotiskt för oss som lussekatter i december.
Här i Sverige är lingon dock mycket mer än en dekoration. De är en del av säsongens rytm. Från sensommar till tidig höst ger sig folk ut med hinkar för att plocka, fylla frysar och burkar, och föra traditionen vidare. Det är som naturens eget sätt att säga: vintern är på väg – bättre att fylla skafferiet med något syrligt för balansens skull.
En dag såg vi av en slump en annons på Instagram – det handlade om Lingoncello. Vi älskade verkligen idén: en Limoncello-inspirerad likör, men med lingon. Nu är vi väldigt sugna på att prova den, och vem vet, kanske hamnar den en dag på Lasagnariets dryckesmeny. För om livet ger dig bär, varför inte göra en digestif?
https://www.lingoncello.com/
På Lasagnariet frågade vi oss: kan lingon någonsin möta lasagne?
Inte inuti själva lasagnen – vi försökte föreställa oss det men det kändes inte rätt. Istället byggde vi en rätt runt svenska comfort food-smaker. En vit lasagne (utan tomatsås) med rik béchamel, Västerbottenost och en touch av kyndel för örtig karaktär. Mellan lagren: tunna skivor förkokt potatis och lättstekt sill. Och ovanpå? Ett supergyllene, krispigt täcke gjort av generöst med smör, brödsmulor, Västerbottenost och potatisflingor – ren komfort, med det där krispiga bettet som gör varje tugga komplett.
En rätt som förmodligen får svenskar att höja ett ögonbryn… eller två.
För ärligt talat: sill-lasagne låter kanske mer som början på ett sketchprogram än en söndagsmiddag. Någonstans mellan en kräftskiva som spårade ur och ett farmor-experiment som familjen artigt låtsas uppskatta. Vi kan redan föreställa oss reaktionerna:
– ”Lasagne? Med sill? Är ni seriösa?”
– ”Är det här ett italiensk-svenskt skämt?”
– ”Vänta… kan jag smaka en bit?”
Men det är ju just det maten gör – får oss att prata, skratta, reagera. Och när vi serverade rätten med en sida av rucolasallad med en söt-sur lingonvinägrett, rostade paprikor och lite rivet citronskal föll allt på plats. Lingonen fick stanna utanför lasagnen, där de kunde bidra med balans och friskhet på sitt eget sätt.
Så nej, sill-lasagne blir kanske aldrig en nationalrätt. Men det är ett lekfullt experiment – ett ätbart samtal mellan Italien och Sverige. Och är inte det precis det vi vill vara? Lager av kultur, tradition och en nypa humor.
Livet består av lager. Vissa är ostiga, andra är syrliga – och ibland innehåller de till och med sill.
Lasagnariet.
