Augusti. Månaden då tomaterna blir sig själva.
Det finns en tidpunkt, oftast mitt i augusti, när en tomat slutar vara bara en tomat. Den blir sommarens grande finale—söt, saftig, doftande och redo att plockas och ätas barfota i solen.
Precis det hände nyligen i trädgården hos grundarens far.
En man som inte säger mycket om sina tomater, men behandlar plantorna som familj. Han inspekterar bladen, känner på jorden, lyfter försiktigt en frukt och nickar lite för sig själv—som om han för ett samtal med växten. Kanske gör han det.
En tomat plockades. Stor, röd, lätt ojämn. Fortfarande varm av solen. Och när den skars upp och smakades på—blev det tydligt. En smakexplosion som påminde både om barndomsminnen och om allt som Lasagnariet står för. Opretentiös, ärlig, och lagad med kärlek.
Tomaten vägde nästan ett kilo. Inga tricks. Inget växthus. Bara solljus, vatten, tid och omsorg. Odlad naturligt, precis som det ska vara. Inga konstgödsel, inga genvägar. Bara naturens egen rytm. Och resultatet? En tomat som skulle kunna tas för en bowlingklot.
Det var en cuore di bue. Ful-fin, skrovlig och köttig. Men det mest överraskande? Den behövde knappt salt. En riktigt bra tomat, odlad på rätt sätt, bär på sin egen naturliga sälta. En fyllig, söt, nästan umami-lik smak som inte behöver något mer. Man smakar, stannar upp och tänker: “Rör inte. Den är perfekt.”
Om tomater – för alla tomater är inte likadana.
Låt oss reda ut en sak. Cuore di bue är kanske inte det självklara valet när man ska koka tomatsås – i alla fall inte som färsk. Den är snarare salladens kung. Men när den blir riktigt mogen – nästan för mogen – då händer något speciellt. Den köttiga konsistensen förvandlas till en naturlig förtjockare som ger såsen både fyllighet och en silkeslen textur. Men den riktiga hemligheten? Det är kombinationen. Blanda övermogen cuore di bue med saftiga San Marzano-tomater för deras perfekta balans mellan fruktkött och syra, och släng i några körsbärstomater för deras friska sötma som lyfter hela smaken. Då får du en sås som inte bara är god – den kräver scarpetta.
Vi har försökt hitta samma känsla här i Sverige. För några år sedan smakade vi tomater från
https://lillalaback.se/ —en lokal odlare som totalt förändrade vår syn på Svenska råvaror. Tomaterna var fulla av karaktär, smak och det där tydliga uttrycket för tålamod och omsorg. Inte exakt som de italienska—olika jord, olika klimat—men lika äkta. Lika bra.
Den där smaken väckte en idé.
Tänk om vi kunde ta in den typen av tomater i Lasagnariets kök—inte bara till oss själva, utan till alla?
Så här kommer en liten önskan: vi letar efter odlare i Sverige som tror på samma filosofi. Naturligt. Säsongsbaserat. Långsamt.
Känner du till någon som odlar oförskämt goda tomater? Hör av dig.
Tänk om pizza Margherita… blev en lasagne?
Ni känner smaken. Färska tomater. Krämig mozzarella. Ett stänk basilika. Den enkla perfektionen av pizza Margherita, döpt efter drottning Margherita av Savojen 1889, då en napolitansk pizzabagare skapade en rätt i Italiens färger: rött, vitt, grönt. En ätbar flagga – med kungligt godkännande.
Tänk nu att den smaken får lager på lager.
Lasagne Margherita.
Ingen ragù. Inget krångel. Bara solmogna tomater, egen basilika-pesto, en lätt béchamel och fior di latte-mozzarella inbäddad mellan lena pastaplattor.
Enkelt? Ja. Men låt dig inte luras. Enkelhet kräver precision. Som minimalism i design – det fungerar bara om allt är perfekt.
Och tomaterna måste vara perfekta.
Säsongen först. Sedan receptet.
På Lasagnariet börjar varje rätt med ett när, inte ett hur. Det börjar inte med ett recept. Det börjar med marknaden. En trädgård. Eller en låda tomater som luktar sommar och möjligheter.
Därför lagar vi Lasagne Margherita endast under tomatsäsongen. Vi gör den inte annars. Hellre inget alls än något halvdant. Vi vägrar laga mat på bleka vintertomater som smakar kartong och besvikelse.
Säsongsbetonade ingredienser är ingen trend—det är så riktig matlagning fungerar. Följer man säsongen, smakar maten som den ska. Om inte, känns det som att någon glömde bry sig.
Därför älskar vi den här lasagnen (och kanske du också)
Lasagne Margherita är inte en show-off. Den är den där trygga kompisen du alltid kan räkna med. Perfekt för sensommarens lättsamma måltider—när man vill ha något gott men inte för tungt.
Den är vegetarisk. Barnvänlig. Frisk, lätt och lätt att tycka om. Fantastisk med en kyld flaska blåbärsdryck från Rålund, eller ett glas Lambrusco om stämningen lutar mer mot italiensk lantidyll än Stockholms innergård.
Kommer folk sakna Bolognese? Kanske.
Kommer någon bli förvirrad och undra om det är en pizza eller en pasta?
Förmodligen.
Och det är hela poängen. Den där pausen när någon tar en tugga och säger:
“Vänta... det här smakar som pizza. Men det är lasagne?”
Precis.
Och det bästa? Man behöver inte välja. Pizza eller pasta? Här får du båda.
Vad händer nu?
Lasagne Margherita finns så länge tomaterna sjunger. När säsongen är över, försvinner den—som en sommarflört man aldrig riktigt glömmer. Men så länge den är här, smakar den precis som augusti ska smaka.
Solkysst. Enkel. Färsk. Hemlagad.
Sedan alltid,
Lasagnariet.
